Vad Sveriges politiker måste göra för att hjälpa offentlig sektor i den digitala transformationen
Digitalisering är idag en av de mest avgörande faktorerna för att svensk välfärd ska kunna levereras med kvalitet och hållbarhet. Kommuner, regioner och myndigheter möter växande krav från medborgare, samtidigt som resurserna är begränsade. Det gör att digitalisering inte längre är en framtidsfråga – den är en nödvändighet här och nu.
Trots detta fastnar mycket av den offentliga debatten i visioner, övergripande strategier och generella uttalanden om ”innovation” och ”digital omställning”. Den praktiska verkligheten i verksamheterna ser helt annorlunda ut: där kämpar man med långa ledtider, otydlig styrning, fragmenterade IT-system och brist på resurser för långsiktigt förändringsarbete.
Politikens roll i denna transformation kan inte underskattas. Men för att stödet ska vara effektivt krävs att politiker fokuserar på rätt saker. Jag menar att tre frågor är särskilt avgörande: att säkerställa en tydlig styrning och ansvarsfördelning, att skapa långsiktiga förutsättningar för digital kompetens och kapacitet, samt att modernisera lagstiftning och regelverk så att digitalisering inte hindras utan främjas.
1. Styrning och ansvar – digitalisering kräver ledarskap, inte fler visioner
Ett av de största problemen i offentlig sektor idag är att styrningen av digitalisering ofta är otydlig. Politiska beslut uttrycks i övergripande mål och strategidokument, men de förvandlas sällan till tydliga uppdrag, roller och ansvar som håller i vardagen. Resultatet blir att digitaliseringsarbetet riskerar att bli fragmenterat, där enskilda förvaltningar eller verksamheter driver egna initiativ utan samordning.
Detta skapar dubbla kostnader, tekniska beroenden som ingen har överblick över, och en känsla av att IT och verksamhet arbetar i olika världar. Samtidigt saknas ofta den struktur för uppföljning som gör att man kan utvärdera om de insatser som genomförs faktiskt leder till ökad nytta.
Här kan politiken spela en avgörande roll. Politiker behöver inte skriva fler visioner – de behöver säkerställa att det finns en förvaltningsmodell som skapar tydlighet i styrningen. Modeller som pm3 eller liknande kan ge den struktur som saknas: tydliga objektindelningar, definierade roller, beslutsforum och koppling till budget och mål.
Utan ett fungerande styrsystem kommer digitaliseringsinsatserna att fortsätta präglas av kortsiktighet och osäkerhet. Politiken måste därför ta ansvar för att ställa krav på långsiktig styrning, där roller och ansvar är tydligt definierade och där effekter följs upp med mätbara indikatorer.
2. Kompetens och kapacitet – utan digital kunskap faller hela välfärden
Ett annat avgörande hinder för digitalisering i offentlig sektor är bristen på digital kompetens. Detta gäller både på strategisk nivå och i den operativa vardagen. Många politiker och högre tjänstemän saknar grundläggande förståelse för vad digitalisering faktiskt innebär i praktiken. Samtidigt är det svårt för kommuner och regioner att attrahera och behålla rätt kompetens inom IT, systemförvaltning och förändringsledning.
Detta leder till en situation där viktiga beslut fattas utan tillräcklig kunskap, där upphandlingar blir bristfälliga och där digitaliseringsprojekt startas utan att man har förmågan att fullfölja dem. Den digitala mognaden blir låg, och organisationen får svårt att både planera och genomföra de förändringar som krävs.
Politikens ansvar här är dubbelt. För det första behöver man säkerställa att den offentliga sektorn har resurser att bygga upp och behålla digital kompetens. Det handlar om att skapa attraktiva arbetsvillkor, att satsa på kontinuerlig utbildning och att bygga kapacitet för förändringsledning. För det andra måste politiker själva höja sin kunskapsnivå och förstå att digitalisering inte är en teknikfråga, utan en verksamhetsfråga.
Ett konkret sätt att stärka detta är att genomföra regelbundna mätningar av digital mognad, exempelvis genom DiMiOS. Då får man en tydlig nulägesbild, man kan identifiera gap och risker, och man kan följa utvecklingen över tid. Politiken måste både kräva och möjliggöra sådana mätningar, så att digitaliseringen kan bli en integrerad del av styrningen, istället för en punktinsats vid sidan av.
Utan digital kompetens blir offentlig sektor sårbar, ineffektiv och oförmögen att möta medborgarnas behov. Därför måste politiker ta sitt ansvar och säkerställa att digital kapacitet byggs upp som en grundläggande del av välfärden.
3. Lagstiftning och regelverk – modernisera spelplanen för digitalisering
Det tredje området där politiken behöver ta ett större ansvar är lagstiftning och regelverk. Många av dagens lagar är skrivna för en analog värld och blir i praktiken ett hinder för digitalisering. Exempelvis försvåras informationsdelning mellan myndigheter av föråldrade sekretessregler, samtidigt som brist på tydliga krav på interoperabilitet gör att system fortsätter byggas i silos.
Även upphandlingsregelverket LOU skapar ofta problem. Kommuner och regioner tvingas till upphandlingar som tar lång tid och resulterar i avtal som är svåra att förvalta. Kraven blir antingen för detaljerade, vilket låser in verksamheten, eller för otydliga, vilket leder till dålig kvalitet i leveransen. Här behövs politiskt mod att både se över regelverket och att ge vägledning i hur det kan tillämpas mer flexibelt.
Lagstiftningen måste alltså moderniseras för att främja snarare än hindra digitalisering. Politiker behöver skapa regler som säkerställer informationssäkerhet och integritet, men som samtidigt gör det möjligt att dela data och samverka över organisationsgränser. De måste också främja standardisering och gemensamma lösningar, så att varje kommun eller myndighet inte behöver uppfinna hjulet på nytt.
Det är också viktigt att politiken förstår att innovation inte kan planeras fram i strategidokument. Den måste ske i verkligheten, i små steg och i nära kontakt med verksamheten. Lagstiftningen ska därför ge utrymme för pilotprojekt, testbäddar och iterativa arbetssätt, istället för att tvinga fram rigida och långsamma processer.
Slutsats – från visioner till verklighet
Sveriges välfärd står inför enorma utmaningar. För att möta dem krävs att offentlig sektor lyckas med sin digitala transformation. Politiken har en central roll att spela, men då måste fokus flyttas från visioner och strategidokument till de praktiska strukturer som gör skillnad i vardagen.
Tre områden är särskilt avgörande: tydlig styrning och ansvar, satsningar på digital kompetens och kapacitet, samt modernisering av lagstiftning och regelverk. Utan detta riskerar digitaliseringsarbetet att fortsätta präglas av fragmentering, kortsiktighet och misslyckade projekt.
Digitalisering är inte en vision. Det är en disciplin. Och disciplinen kräver att vi arbetar metodiskt med styrning, kompetens och lagstiftning. Det är dessa frågor politiken måste ta på största allvar – för utan dem kommer svensk välfärd inte att klara sitt uppdrag i framtiden.
Nästa steg?
Om din organisation står inför digitala utmaningar och vill gå från tanke till verklig nytta – kontakta oss för en vidare dialog.
